Det är snart fyra år sedan Annika Wiel Hvannberg, 40, slutade spela handboll på elitnivå efter närmare 20 år i hetluften. Numera håller hon igång kroppen med division två-spel i ÖHK Göteborg.
– Det är en träning i veckan och match varannan vecka, det är lagom och jag tänker spela så länge jag tycker att det är kul, säger hon.
Annat var det under den aktiva karriären.
Elitspel för moderföreningen Heid i två omgångar, två säsonger i Sävehof och fem som heltidsproffs i danska Horsens ingår i Annikas klubblags-CV.
Meritlistan blir än mer imponerande om man lägger till 119 landskamper för Blågult och deltagande i två OS, två EM och ett VM. Dessutom utnämndes hon 2006 till Årets handbollsspelare i Sverige.
– Höjdpunkten var EM-silvret 2010, då vi i gruppspelet slog Norge på deras hemmaplan. OS i Peking var också stort. Vi gick till kvartsfinal och det var första gången damlandslaget var med i ett OS.
Efter spelen i Kina ådrog sig Annika Wiel Hvannberg en allvarlig korsbandsskada. Hon tog sig dock tillbaka och medverkade bland annat i EM 2010, VM 2011 och OS i London 2012.
För ett år sedan blev Kungälv hennes postadress. Hon hade lite tidigare träffat sin nuvarande sambo, fotografen Michael Erichsen, och flyttade till honom i Munkegärde.
– Jag hamnade i Kungälv tack vare honom. Han har två barn i ett tidigare förhållande och min son Jack och jag flyttade hit.
I Annikas meritförteckning, utanför sportens värld, återfinns en journalistutbildning på Ljungskile folkhögskola (2003–2005)
– Jag har aldrig varit fastanställd som journalist, bara frilansat. Har alltid gillat att uttrycka mig i tal och skrift, säger hon.
Denna förmåga, i kombination med en gedigen handbollsbakgrund, fick radiosporten att rekrytera henne som bisittare. Hon var på plats i etern under den senaste EM-turneringen, i Frankrike, i slutet av förra året.
Radio passar henne som hand i handsken.
– Det är en ynnest att få sitta och prata handboll, utan att synas, och få betalt för det. Nästa insats som bisittare blir den 4 mars, en match i herrligan.
Bisitteriet är förstås bara en bisyssla. Fram till nu har Annika kombinerat ideellt arbete som ”ett slags sportchef” i moderklubben Heid med ett avlönat arbete på en PR-byrå.
– Jag har precis lämnat uppdraget i Heid. Handbollen har gett mig jättemycket och jag vill betala tillbaka, men jag kände att det inte fanns tid i mitt liv för den typen av engagemang just nu. Kanske kan det bli aktuellt igen i framtiden.
Annika överger dock inte sportsfären. Nu blir det om inte andra bullar så i alla andra bollar.
Om några veckor blir IFK Göteborg, Blåvitt, hennes arbetsgivare. Content manager är hennes nya titel.
Vad står det för?
– Det är en helt ny tjänst. Jag ska ansvara för klubbens verksamhet på sociala medier, filmer, trycksaker och annan grafisk produktion. Det är en dröm att nu få betalt för att arbeta med något som jag verkligen brinner för, idrotten, säger Annika och fortsätter:
– Jag har jobbat i tre år på en PR-byrå. Jag gillar jobbet men saknar den familjära omgivning som finns i en klubb. Just nu fasar jag ut PR-jobbet och fasar in mitt nya arbete på Kamratgården.
Att byta bollsport spelar är ingen stor sak för Annika Wiel Hvannberg.
– Jag har spelat fotboll som ung, i Godhem och Mossen. Huvudsaken är att nu få jobba inom idrottsvärlden. Och självklart håller jag på Blåvitt.
2013 drabbades Annika av en tragedi. Hennes man fick en cancerdiagnos och avled tio månader senare. Under hans kamp mot cancern visade det sig att Annika var gravid. Sonen Jack föddes i oktober.
Även om det känns som att den akuta sorgen får tillvaron att rämna är det väsentligt att inse att livet går vidare, anser Annika.
– Det är viktigt att bejaka sorgen men den får inte ta överhanden över livet. I dag känner jag ingen ytlig sorg som i början, men Jack är definitivt en påminnelse om att försöka leva i nuet och att inte vänta med saker till sen. Och vi har mycket kontakt med hans farmor och farfar som bor på Island.
Flytten till Kungälv var ett bra miljöombyte, på sätt och vis ett sätt att börja om, menar Annika.
– Och min nuvarande sambo har också en tragedi bakom sig, han har förlorat en bror, så även om vi inte möts i någon form av sorg, har vi en förståelse för det den andra varit med om.
Annika trivs väldigt bra i Kungälv och har inga planer på att packa flyttkartongerna igen.
– Jack och min sambos barn går i förskola och skola här och trivs jättebra. Kungälv har småstadscharm och det är nära till allt.
Hur ser du på att göra så småningom en insats i Kungälvs HK?
– Dom har lyft det med mig, men vi får se vad som händer i framtiden.
DAG FRANSSON
sporten@kungalvsposten.se