40 års engagemang har lett fram till historiskt EM

För åtta är sedan blev Sofie Sjöberg den första kvinnan från Kungälv att ta SM-guld i volleyboll. Då var hon passare i Katrineholm. Nu är hon libero i det landslag som kvalificerat sig för Sveriges första EM på damsidan på 38 år. I veckan börjar hennes största mästerskap hittills.

– Det har varit svårt att greppa. Vi har pratat mycket om massa kval hit och dit men nu ska vi på EM. Det känns jättemärkligt men jättekul, säger Sofie.

Med på vägen har mamma Annika Sjöberg varit. Hon var den som introducerade Sofie till sporten och lär sitta på läktaren när Sofie gör EM-debut.

Sedan drygt två månader tillbaka är Annika dessutom Volleybollförbundets ordförande. Tillsammans har Annika och Sofie Sjöberg under många år varit en stor del av såväl Kungälvs volleybollen som svensk volleyboll.

”Studierektorn sa att vi i alla fall får ge det en månad”

Höll på att inte bli volleyboll

Berättelsen om volleybollfamiljen från Kungälv börjar för ungefär 40 år sedan, på ett högstadium i Kungälv. Annika Sjöberg går i åttan och ska välja fritt valt arbete (motsvarande elevens val idag). Det är kanske inte helt självklart, men hennes val landar på volleyboll. Även om det är motigt till en början fastnar hon snabbt för sporten, och sedan dess har hon inte släppt volleybollen.

– Det var en ganska tuff tränare (Ingemar Alexandersson) som körde stenhårt med oss. Jag och en kompis gick till studierektorn efter första tillfället och sa att det här vill vi inte vara med om. Vi hade haft matlagning i sjuan och frågade om vi kunde ha det igen, berättar hon och fortsätter:

– Men studierektorn sa att vi i alla fall får ge det en månad. Vi gick tillbaka, och då fortsatte vi. Så det var en klok studierektor. Ingemar var tränare för ett flicklag i Kungälv så han tog med oss dit ganska snabbt.

I volleybollen blev Annika kvar. Under många år har det varit Kungälvs volleybollklubb som varit fokus och Annika har varit tränare i flera olika lag genom åren. Men sedan maj i år är hon ordförande i Volleybollförbundet, ungefär 40 år efter det individuella valet i åttan.

– Det som förbundet måste jobba med är att vara tydliga i vad vi kan och vill göra. Sen handlar det om att hitta sätt att stärka intäktssidan, ska vi kunna ta några kliv som förbund måste vi in med mer ekonomiska medel, säger Annika.

– Det kan handla om halltider, utbildning av ledare och att bli ett öppnare förbund.

Volleybollen självklar för Sofie

För Sofie var volleybollen kanske mer självklar, även om hon provat de flesta sporter som finns tillgängliga i Kungälv. Man hör på Sofie att det aldrig var något snack om att det var volleybollen som var huvudintresset. Och konstigt vore väl något annat. Så länge som hon kan minnas har hon varit på plats i volleybollhallen.

– Jag har ju varit med dig (Annika) så länge jag funnits. Jag packade ryggsäcken och var med på varenda träning när jag var tre-fyra år, säger Sofie.

– Du älskade ju att bygga grottor i redskapsboden. Du var inte tvingad att vara med för det fanns möjlighet att vara hemma med pappa. Men du ville ju följa med, fyller Annika i.

Så snart Sofie kunde, började hon också träna volleyboll. De stora förebilderna som barn gick på riksidrottsgymnasiet (RIG), så då var det det som gällde för Sofie också.

”Efter gymnasiet gick flyttlasset till Katrineholm. Där blev hon den första kvinnan från Kungälv att vinna ett SM-guld i volleyboll.”

– Jag har ju haft privilegiet att få prova alla sporter som finns i Kungälvsområdet. Men det var volleybollen som fastnade. Min syssling gick volleybollgymnasiet, och jag skulle ju bli som honom, så då var siktet inställt, säger Sofie och fortsätter:

– Jag gjorde praktik där (på RIG) i sjuan så då fick jag spela och träna med de som gick ettan på gymnasiet.

Siktade tidigt på riksidrottsgymnasiet

Redan sju-åtta år gammal bestämde hon sig, och när det väl var dags gick det av bara farten. Som femtonåring flyttade Sofie till Falköping för att satsa på volleybollen.

– Ju äldre jag blev desto mer tid gick åt träning. Då fick jag till slut välja, och det var inget svårt val. Då blev det volleyboll. Det var tack vare dig jag började, säger hon till Annika.

Bild: Niklas Ohlson

1/6

Efter gymnasiet gick flyttlasset till Katrineholm. Där blev hon den första kvinnan från Kungälv att vinna ett SM-guld i volleyboll. Därefter blev det ett stopp i Ängelholm innan hon till slut landade i Örebro.

– Katrineholm var det absolut bästa laget i elitserien men stan var sådär kul att bo i. Och jag hade svårt att hitta jobb också, det var ju precis efter studenten.

Brevbärare innan Örebro

I stort sett alla spelare i elitserien i volleyboll har en annan huvudsaklig inkomst. Därför är det viktigt att det ska fungera med jobb och inkomst för att man ska kunna stanna kvar i ett lag.

– Jag hade varit brevbärare i både Ängelholm och Katrineholm och älskade det. Men att cykla och springa i trappor hela dagarna och sedan elitsatsa var väl inte optimalt till slut, berättar Sofie och fortsätter:

– Så då tröttnade jag och bestämde mig för att börja plugga. Jag sökte kanske 14 universitet. Jag tänkte att där jag kommer in där blir det och hoppas det finns ett volleyboll-lag där. Jag kände att om det inte finns det så är det väl så det får bli.

”Jag hade inte någon fördel av att ha mamma som tränare, snarare tvärtom, haha!”

Åttonde året i Örebro

Men i Örebro kom hon in. I Örebro fanns det en volleyklubb. Och i Örebro blev hon kvar. Det innebar att hon blev kvar i sporten, och när hon skolades om till libero fick hon en nystart.

– Jag kände att jag behövde en nytändning. Jag är jättetacksam att Oskar (Jönsson Vikterlöf, tränare) trodde att jag skulle axla den rollen. Jag var ju inne på att kanske sluta med volleyboll då.

I höst går Sofie in på sitt åttonde år i staden och klubben.

Annika med vid sidan hela vägen

Det var Annika som fick in Sofie i volleybollen, och det är hon som har varit med vid sidan hela vägen. Både som publik och tränare.

– Det är lätt att träna någon som är så pass bra. Sofie har ofta varit lagkapten i många sammanhang och har en hög lägstanivå, så det var aldrig några problem. Snarare att hon kunnat lyfta resten av laget, säger Annika.

– Om det gick bra kändes det som att det alltid var jag som blev utbytt först. Jag hade inte någon fördel av att ha mamma som tränare, snarare tvärtom, haha, säger Sofie.

När Sofie är hemma från Örebro blir det en hel del volleybollsnack.

– Frågar du min sambo säger han nog att det är det enda vi pratar om. Men det är ju det största gemensamma vi har så det är lätt att man trillar in på det, säger Sofie och skrattar.

"Bäst i världen på att komma tvåa”

För Sofies del har 2021 varit ett framgångsrikt år så här långt. Förutom EM-kvalet tog hon i våras SM-brons med sitt Örebro. Men även om det blivit många medaljer i Örebro har guldet uteblivet.

Kanske allra bäst chans hittills hade laget säsongen 19/20. Men då krossades gulddrömmarna av coronaviruset som tvingade säsongsavslutningen att ställas in. Nu hoppas istället Sofie att nästa säsong ska innebära en satsning för att ta det där sista klivet som saknats de senaste säsongerna.

– Det känns som jag är bäst i Sverige på att få silvermedaljer. Man vet aldrig vad som hade hänt men det såg riktigt bra ut 2020, säger hon.

– Jag har en lagkompis som är likadan. Hon är 33 i år men har sagt att hon inte sluta innan hon har guldet. Så det är ju det som gäller nu.

Underdog i EM

Men innan dess är det EM och under torsdagen gör Sofie sin första EM-match någonsin. Det är svensk damvolleybolls första mästerskapsmatch på 38 år. Förhoppningarna är höga även om motståndet håller hög klass.

”Vi spelar utan press och det är alltid kul att vara underdog”

– Två grupper är lite ”dödens grupp” men vi hamnade i en hyfsat lätt grupp, om man får säga så? Vi har ändå ganska goda möjligheter att gå vidare om vi spelar bra, säger Sofie Sjöberg och tillägger:

– Vi har alltid haft inställningen att vi har ingen press på oss. Vi måste inte vinna något, men vi kan. Vi spelar utan press och det är alltid kul att vara underdog. Man blir taggad av det.

Sveriges första match börjar 15:00 på torsdag mot Finland.

Oskar Avedaloskar.avedal@kungalvsposten.se