Nijaz Mujkanovic´ är en lång, sympatisk och lågmäld man på 60 år. Sedan 1995 jobbar han skift på Kexfabriken, bor i en fin villa och han älskar sin hustru och sina två vuxna barn över allt annat.
Under årens lopp har han tillbringat mycket tid på Kongevi och Yttern, för att heja på sonen Elvedin, som på sin tid var en av kommunens fotbollsstjärnor.
– Nu bor han i Beijing där hans fru arbetar på svenska ambassaden, berättar Nijaz och bjuder på starkt svart kaffe.
Vill berätta
För första gången är han beredd att berätta sin historia i Kungälvs-Posten. Tidigare har han bara velat leva i lugn och ro och se framåt.
– Jag har nog varit rädd för att folk här i Kungälv ska tycka synd om mig om de får veta vad som hände under kriget, säger han.
Nu, med allt lidande i Ukraina, har han ändrat inställning.
– Det som hände mig får aldrig hända någon annan. Vi får aldrig glömma folkmordet och den etniska rensningen i Bosnien-Hercegovina och vi får inte blunda för det som sker i Ukraina nu. Det påminner mycket om det som ägde rum i mitt hemland.
Därför vill han berätta, säger Nijaz som 10 maj 2018 gav ut boken ”Premeditated crime. 197 days in the Omarska and Manjaca concentration camps”.
Presentation i Paris
Efter år av nätter med svåra mardrömmar övertalade hans familj honom till slut att anta utmaningen och skriva ner allt han varit med om. För framtida generationer och för att det aldrig ska hända igen.
Boken har kommit ut på bosniska (2018), engelska (2019) och nyligen gjordes en fransk översättning.
– 27 maj åker jag till en bokpresentation i Paris och innan dess, i april, medverkar jag vid en internationell bokmässa i Sarajevo.
Och när kommer boken på svenska?
– Jag hoppas kunna hitta någon som vill översätta boken, utan att det kostar alldeles för mycket. Och det vore fint att få presentera den även här på hemmaplan i Kungälv, säger Nijaz.
3000 granater
Kriget i Bosnien-Hercegovina bröt ut 6 april 1992, strax efter att området erkänts som en självständig stat.
Nijaz var då 31 år och gift med Firdesa och pappa till femårige Elvedin. Huset de bodde i hade han själv byggt i födelsestaden Kozarac i nordvästra Bosnien-Hercegovina, nära staden Prijedor.
Han jobbade på den lokala kexfabriken, umgicks med släkt och vänner och älskade att spela fotboll.
– 24 maj kom kriget till vår lilla stad med 26 000 invånare. Serbiska trupper anföll och omringade oss. Under två timmar sköts över 3000 granater.
Etnisk rensning
Efter tre dagar föll staden Kozarac och utsattes därefter för en etnisk rensning.
– I min stad dog 3 137 civila – 256 kvinnor och 102 barn. 28 personer från min stad dömdes senare i den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Några av dem sitter i fängelse, några är redan fria, berättar Nijaz.
Efter att ha satt sin fru och son i säkerhet hos svärmodern, i en by lite längre bort, lyckades han tillsammans med fyra kusiner gömma sig från serberna i nio dagar.
– Sedan greps vi och fördes till dödslägret Omarska, som kan jämföras med Auschwitz.
Lidande, skräck, förnedring. Ett helvete på jorden. Så beskrivs koncentrationslägret av de som överlevde och som har vittnat om män som misshandlades och slaktades och flickor och kvinnor som systematiskt våldtogs.
I koncentrationslägret Omarska dödades 600 oskyldiga fångar, av vilka fyra var kvinnor.
Genomlevde fasor
I sin bok beskriver Nijaz grymheten, dödsångesten och bristen på mat, vatten och mänsklig värdighet.
Hur han och medfångarna till sist fick tvätta sig, klippa håret och raka skägget och lägga på sig några kilon inför den franske hälsoministern Bernhard Kouchners besök, där han med tårar i ögonen lovade att göra allt i sin makt för att få ut dem ur koncentrationslägret.
– Efter att ministern hade lämnat Omarska var en av vakterna rasande och skrek:”Jaså, han ska rädda er och få ut er härifrån, vem fan tror han att han är. Jag ska döda er alla, nu!”.
Innan Nijaz kunde återvända till livet och återförenas med familjen, som befann sig i säkerhet i Kroatien, tvingades han också genomleva fasor i koncentrationslägret Manjaca.
Kvotflykting
När han till slut släpptes fri, med hjälp av Röda Korset, fick han status som kvotflykting och 24 maj 1993 kom familjen till Kungälv – exakt ett år efter att de tvingats lämna sitt hus i hemstaden Kozarac.
– Jag är för evigt tacksam gentemot Sverige som lät oss komma hit. Vi var lyckligt lottade och kunde integreras på ett bra sätt, säger Nijaz.
Avskedet
Innan jag går pratar vi mer om Ukraina och nyhetsinslagen som väcker starka minnen till liv. Om papporna som kramar sina barn farväl, väl medvetna om att de kanske aldrig ses igen.
Nijaz vet precis vad de genomlever just nu och hans ögon tåras när han berättar om avskedet från sonen Elvedin i maj 1992.
– Jag gav honom min vigselring och ett litet passfoto, för att han skulle minnas mig om jag inte överlevde.
Efter 212 dagar ifrån varandra kunde de till sist, mot alla odds, återförenas i Kroatien.
– Jag ser honom på håll, hur han spelar fotboll. Så upptäcker han mig plötsligt och springer över vägen och ropar ”pappa, pappa, pappa” och hoppar upp i min famn. ”Pappa, pappa jag är din son, du har väl inte glömt mig?”. Den känslan. Jag kunde inte få fram ett ord, säger Nijaz Mujkanovic´.
