Marcus Berggren tillbaka på barndomens gata
En kraschad spelning på Komarkens dag, gängbråk, rockstjärnedrömmar och dansgolvets kung som inte bangade en fylla – boken om uppväxten i Kungälv innehåller allt och lite till. Men vad har egentligen hänt och vad är påhittat? KP tog en promenad runt Komarken med Marcus Berggren och bästa kompisen Tommie Palmqvist för att ta reda på det.
När vi träffas befinner sig Marcus Berggren, standup-komiker och författare, i Kungälv över helgen eftersom han ska uppträda på Mimers hus med sin show ”Åh Harre jävvlar!”, som han turnerat med sedan i våras.
Vi stämmer träff på Nordmannatorget vid lunchtid på fredagen. Marcus har med sig en väldigt speciell person till intervjun: bästisen Andreas, som han heter i boken, eller Tommie Palmqvist – som han heter i verkligheten.
– Jag tänkte vi skulle kika om det är öppet, det hade varit så kul att få kolla hur det ser ut idag, säger Marcus och pekar på Nordmarkens fritidsgård. En plats där han och Tommie hängt med bandet otaliga timmar, och som han har många minnen från – både bra och dåliga.
Blev slagen på Nordmannatorget
En person öppnar och meddelar att det tyvärr inte går att komma in eftersom det är stängt, så vi tackar så hemskt mycket ändå och vänder oss om. Marcus börjar skratta, får en blick som om en film spelas upp framför ögonen på honom.
– Jag får lite PTSD av den här dörren. Det var en snubbe som slog mig med en sten här en gång. Han tog upp stenen från den rabatten där borta, säger Marcus och pekar.
– Jag sprang till dörren här men så var det låst. Då kom han bakom mig och drog till mig med stenen, bam! Vilka minnen va, säger han.
Romanen En bra plats i skallen är Marcus Berggrens debutbok och handlar om Marcus uppväxt, skolång och liv i Kungälv, men i boken går han under namnet Felix. Allt kretsar kring bandet i boken. Bandet som ska göra Felix till rockstjärna och ta honom från Kungälv och ut i världen. Längtan efter att uppnå rockstjärnedrömmen är så stark att den nästintill övergår i en besatthet, vilket man får följa i boken.
– Ja, så var det verkligen. Nästan att det tog kol på en. När jag flyttade hemifrån blev jag nog helt tokig och jag tänkte att ”nu måste jag lösa detta”, för jag såg ingen annan väg för mig, säger han.
”Skrattade och grät samtidigt”
”Baserat på overkliga händelser”, står det på försättsbladet.
Som Kungälvsbo går det att känna igen många platser och personer, så hur mycket är det egentligen som är overkliga händelser, undrar man ju. Personer som man själv vet vilka de är och har sett flyta förbi i Kungälvs nattliv anno 2006, då man som Marcus säger ”gnuggade stämpel och skaffade falsklegg”.
– Nej, allt har ju så klart inte hänt. Jag tar upp de 20 mest dramatiska händelserna som hänt i mitt liv, och tog bort allt annat, ungefär. Den mesta tiden satt man väl egentligen och lökade på sitt rum, säger Marcus.
Tommie instämmer. Nickar och skrattar lite, men man ser på honom att han vet mycket mer.
Hur var det för dig att läsa boken?
– Det var en fröjd faktiskt. Det är så mycket man har glömt av. Men det är ganska mycket sanningar i också, måste jag säga. Jag skrattade och grät samtidigt. Jag brukar inte läsa, men den boken läste jag ut på tre dagar.
När man läser så förstår man att ni är en väldigt stor del i varandras liv. Är det fortfarande så?
– Så har det ju varit. Vi delar saker som man inte delar med någon annan, säger Tommie.
– Man blir mer som bröder. Våra föräldrar kände varandra när vi var små och vi hittade ju också musiken ihop, så det blev en till sak som förenade oss, säger Marcus.
Nu bor Marcus i Stockholm och Tommie i Stenungsund, men trots 50 mil emellan dem är vänskapen lika stark nu som den alltid varit.
– Man hörs av, vi försöker ses någon gång om året. Men det blir ju en annan sak nu när man vuxit upp och har barn, säger Tommie.
Minnen från Ingegatan
Från Nordmannatorget går vi ner till bowlingen, tar ett varv i lokalen och Marcus konstaterar att det ser ungefär likadant ut som förut förutom shuffleboard-borden, det hade man inte på den tiden han hängde där.
– Men det kom väl till Sverige ungefär samtidigt som avokado, säger han och går ut genom dörren igen.
Vi går förbi skolan och mot Ingegatan, där Marcus och Tommie bodde grannar i tonåren. En dröm för två bästa kompisar, att kunna klättra in genom varandras fönster om nätterna för att tillsammans hitta på bus ute på stan.
Väl framme vid lägenheterna är basketkorgen det första som Marcus lägger märke till, den står där den alltid har stått.
– Den satte min farsa upp. Det var mäktigt, man älskade ju basket, säger Marcus.
– Här har jag inte varit sedan jag flyttade. Då låg det en cykelklubb i källaren vill jag minnas, det var såna personer med snabba hjälmar som hängde där, säger han och pekar.
Han minns också när granntjejen hade ff-fest när hennes mamma var bortrest och ”halva kommunen” kom dit. Marcus fick inte gå, han satt hemma med föräldrarna och fick följa festen genom fönstret samtidigt som hans mamma ringde polisen.
– ”Morsan, förstör inte detta nu”, tänkte man då, säger Marcus och skrattar åt minnet.
Det blev ju en hel del festande i tonåren. Föräldrarna var stark emot det – som ju många föräldrar är – men enligt Marcus var de väldigt restriktiva, det fick inte vara en droppe alkohol innan han blev myndig.
– Men det var man ju inte så sugen att lyssna på i den åldern, det går inte ihop med rockstjärnedrömmen direkt. Det är en paketdeal; man ska spela gura och man ska festa. Och jag var ganska dålig på att spela gura så jag tänkte att jag får bli en jävel på att festa istället, säger han.
Extra nervös på hemmaplan
Vi tar bilen ner mot Mimers hus där Marcus snart ska uppträda. I kvällens två shower kommer Tommie gästspela.
Är det mer nervöst att uppträda på hemmaplan?
– Ja, verkligen. Vi var ju här i våras och då var jag ju spynervös, men det gick ju bra ändå, säger Marcus.
Är det många i publiken som du känner?
– Ja, ikväll är ju våra familjer och våra gamla polare här. Men det är förvånansvärt få ändå som jag känner igen. Det känns som att om man är borta från en stad i 15 år så har den hunnit ömsa skinn helt till när man kommer tillbaka igen, man känner inte igen någon alls längre när man går och handlar på Maxi, säger Marcus samtidigt som han börjar fnissa lite. Han kom precis på vad som hände sist han var i Kungälv med showen och uppträdde.
– På första raden satt tjejen som jag förlorade oskulden till, med sin nuvarande kille. Iskallt av henne, men han såg inte så glad ut, säger Marcus, och Tommie skrattar åt sin vän.
Fick allt han ville ha
Åter till boken, som förövrigt fått bra recensioner och bland annat blivit nominerad till Adlibris debutantpris.
Mellan rockstjärnelivet med krogrundor och barslagsmål, och utåt sett en rätt så självsäker kille, får man också en bild av en huvudperson som hela tiden söker efter bekräftelse från olika håll. Att göra andra – men främst sitt inre jag – nöjd.
Frågan är ju nu om Marcus hittat det han alltid sökt efter, har han fått det han ville ha? Efter en stunds tystnad svarar han ”ja”.
– Det låter ju sjukt men det har jag nog fått, faktiskt. Man vet ju kanske inte vad det är man vill ha när man är ung, men jag tror att jag har kommit på det nu när jag är vuxen. Det jag ville ha var ju någon slags utrymme för att kunna uttrycka mig, men då kunde jag ju inte sätta ord på det, säger han.
Att han för två år sedan blev förälder har också bidragit till känslan av nöjdhet som Marcus har idag, tror han.
– Man får ju ett annat fokus. Man går från att spela huvudrollen i filmen om sitt liv till att gå ner på biroll och jag känner mig så jävla nöjd med det.
Nu är planen att, efter tio år på scen, ta ett steg tillbaka från standupkarriären. Något han känner sig hundra procent redo för.
– Jag känner mig rätt trött på standupen, nu får det bli något annat. Det hade känts kul att skriva en till roman, en riktig roman. Den ska jag nog dra igång med när min dotter börjar förskolan. Det får nog bli så, säger Marcus.
Men först, en sista showhelg på Mimers hus.
LÄS MER: Marcus Berggren säger hej då till stand up-scenen – för alltid?
LÄS MER: Här dyker Björn Gustafsson upp – som kartläsare
LÄS MER: Kärna revysällskap tillbaka efter pandemin – Bätter sent en allri
