Jag ser honom på håll längs längs vägen. Sakta strävande framåt till fots söderut i ösregnet. På släp har han en liten kärra med packning på. Det ser tungt ut. Tidigare på morgonen har jag sett ett inlägg på facebook om just en man på vandring mellan Trondheim och Rom. I inlägget efterlyses någon som kan tänka sig inhysa mannen över natten. Jag vänder bilen. Regnet upphör och vi får en stund att prata. Jo det är han. Andrea Zonta är ute på det som kanske blir hans sista pilgrimsfärd efter tusentals mil över asfalt, stigar, prärie, berg och genom forsar.
– I Italien säger vi att en katt har sju liv. Jag har förbrukat fem av dem, så nu har jag bara så här många kvar, säger han och sträcker upp två fingrar i luften.
Han planerar sina etapper, letar upp tänkbara övernattningsplatser. Natten mot måndag hade han satt upp ett hotell i Ljungskile som mål. När han kom dit var det stängt. Då hade han vandrat i elva timmar. Trött och lite vilse löstes situationen med en dörrknackning på ett hus.
– Ja, de ville inte släppa in mig först för de trodde jag var en försäljare. När jag visade mitt pilgrimspass fick jag komma in hos dem och sova på en soffa i deras lada.
Andrea är pensionär sedan nio år tillbaka och har haft gott om tid att planera och genomföra sina pilgrimsvandringar. Flera av dem har han gjort tillsammans med sin hustru som är tio år yngre, men de flesta vandringar gör han med bara sig själv som sällskap.
– Den här vandringen är för tuff för att min fru ska kunna följa med. Den här gör jag själv. Jag själv är mitt bästa sällskap.
Som ung var han bergs- och isklättrare och han har alltid levt ett aktivt liv.
– Jag var tvungen att sluta med klättringen när jag gifte mig, min fru tyckte det var för farligt.
Sedan dess har han fått tre barn och två barnbarn, drivit sitt enmansföretag och en gång om året sedan han fyllde 60 gett sig ut på längre pilgrimsvandringar.
– Jag gör de här vandringarna enbart för min skull för nu kan jag göra det utan att ta hänsyn till andra. Jag kan bara inte sitta och göra ingenting. Jag vill inte sitta hemma och läsa eller titta på tv, jag måste göra saker.
Det är svårt att räkna alla vandringar han berättar om. Han har gjort sju pilgrimsvandringar i Spanien. Tre mellan Canterbury och Rom. Tre i USA, där han också upplevt sina värsta ögonblick.
– Ja på de vandringarna blev jag biten av en skallerorm, men ormen gjorde ett misstag och bet bara i min byxa. Där blev jag också anfallen av tvättbjörn, de har jättelånga klor, och så stötte jag på en stor björn, men den vände när den såg mig. Jag luktade nog för illa för att han skulle ta ett bett, säger han och skrattar gott.
Han har vandrat i Japan. Gått 5 000 kilometer mellan Frankrike och Jerusalem. Blivit utsatt för rånförsök tre gånger i Turkiet.
– Du har två val, att slåss för dig själv eller inte. Jag har försvarat mig med min vandringskäpp och alltid klarat mig undan. Blir du rånad på dina dokument, pengar och telefon har du inget som ensam vandrare. Blir du skadad och liggande på gatan, vem hjälper dig då? Du kan hamna i jättefarliga situationer.
Det har blivit tre böcker om hans upplevelser och den fjärde skriver han på just nu. På bordet framför honom på hotell Solliden i Stenungsund där han fått ett rum till självkostnadspris ligger en hög med handskrivna anteckningar i skrivstil.
– Jag skriver dagbok varje dag. Jag trycker ett 50-tal böcker när jag skrivit klart och delar ut till familj och bekanta och andra som vill ha dem.
Andrea som haft en god hälsa hela sitt liv har ett hjärta som slår alldeles för sakta.
– Det slog 40-45 slag i minuten och det är alldeles för få slag.
För ett par år sedan tvingades han därför sätta in en pacemaker och nu slår det fortare.
– Fast det är mycket jobbigare för mig nu efter operationen. Innan jag fick pacemakern var jag stark och orkade hur mycket som helst, så är det inte nu tyvärr. Åldern upplever jag som det allra svåraste hindret numer. Kanske blir det här min sista vandring, för jag är tveksam till om jag orkar göra fler.
Fram till den här vandringen som han startade i Trondheim den första maj har han burit sin 20-25 kilo tunga packning i på ryggen.
– Det orkar jag inte längre, så jag tillverkade den här kärran att dra packningen på. Den är bra men tyvärr har jag satt på för små hjul så vagnen tar i marken upp- och nedförsbackar.
Han skakar bekymrat på huvudet och fortsätter:
– Jag får leta upp en barnvagnsbutik när jag kommer till Göteborg. De kanske har större hjul jag kan sätta på.
Varför han väljer att fortsätta gå mil efter mil i sin ensamhet har han svårt att förklara.
– Jag är nog tokig, det säger alla till mig. Jag kan nog bara säga så här: Livet är underbart och jag vill leva det fullt ut in i det sista.
På tisdagsmorgonen startade han sin vandring vidare söderut. Nästa mål var egentligen Kode, men där är svårt att hitta boende. Han har tält och sovsäck med i packningen för att ligga på hotell eller vandrarhem varje natt skulle bli allt för dyrbart. Då väderprognosen varnar för regn och åska bestämmer han sig för att göra en ny kraftansträngning och länga etappen till Kungälv. Där har vi lyckats leta fram två vänliga själar som välkomnar honom i sitt hem. Klockan 05 snörade han så på sig kängorna igen.
– Ja jag är som en schwezisk klocka, fast utan själva klockan. Jag vaknar klockan 4 varje morgon och klockan 5 startar jag min vandring.
Han har egentligen bara ett måste på sin cirka 350 mil långa vandring genom Europa med den eviga staden Rom som slutdestination.
– Den andra september måste jag vara framme för då har jag min årliga kontroll av hjärtat. Den tiden får jag absolut inte missa.
Efter det väntar samvaro med hustrun och skötsel och skörd av de 25 olivträden och övriga odlingar hemma i huset i Bassano del Grappa, strax nordväst om Venedig vid gränsen mot Dolomiterna.
Annika Sahlin Ottosson
redaktionen@kungalvsposten.se
