Göteborgsgalleristen Birgitta Paijkull, Marstrand, avled annandag jul 2021 vid 75 års ålder. Hon var sedan april 2021 änka efter Marstrandsprofilen Björn Paijkull och sörjs närmast av sin bonusson Mattias med familj samt gudsonen David Dunér.
I Tidaholm växte hon upp – en stad känd för sitt tändsticksimperium och sin banbrytande bilindustri. Vackra tändsticksaskar formgavs där för marknader runt hela jorden, grafiska ateljeer växte fram på Vulcanön i ån Tidan. På Tidaholmsverken, där Birgittas pappa arbetade, hade man konstruerat brandbilar och pansarfordon redan 1903 – decennier innan Volvo och SAAB var påtänkta.
Oförvägenhet och formkänsla blev utmärkande för tidaholmaren Birgitta.
”När vi var små satt hon ofta på trottoarkanten och ritade”, berättar en barndomsvän. Hon gick alltid runt med ett litet block i handen.
Historia blev favoritämnet. När vännerna valde engelska vid Göteborgs universitet, valde Birgitta – ja, det fick gärna vara rejält – arkeologi. Men hennes känsliga luftvägar tog skada i utgrävningarnas dammiga luft. Hon sadlade om till konsthistoria – en lyckosam händelse för det göteborgska konstlivet, skulle det visa sig. Och för friaren i farstun: teatermannen och restauratören Björn Paijkull.
I ett halvsekel strävade de tätt tillsammans – sommartid med Björns vackra Turisthotell i Marstrand, resten av året med Birgittas skapelse Galleri 1 i Göteborg. Vi vänner minns deras livsgärning som en kärlekssaga om levnadsglädje och konst.
När hotellets nattklubb Oscar hade högsäsong var det den späda Birgitta som, bättre än någon annan, kunde hantera de struligaste gästerna i kön. ”Du får allt gå runt ön en gång till”, sa hon med borrande blå blick. Då lydde man.
Men galleriet låg hennes hjärta närmast.
”Birgitta var en levande konstkännare”, säger Håkan Wettre, mångårig intendent vid Göteborgs Konstmuseum. Jag slogs ofta av hennes intuitiva förmåga att hitta konstnärer.
På Galleri 1 uppmärksammades konstnärer från hela Sverige, många från Stockholm. Internationellt kända varvades med debutanter och autodidakter. Ingen etikett som ”minimalism” eller ”västsvenskt” gällde.
Håkan Wettre igen: ”Hos Birgitta var det särskilt spännande vilken konst man skulle få möta. Någon gång kunde man bli förvånad, aldrig besviken. Galleri 1 var helt enkelt alltid bra.”
Astrid Hasselrot, vän