Barnen på Ullstorps förskola flyttar den afrikanske jättesnäckan Kompis mellan sig, håller försiktigt med två händer och allvarlig fascination.
För barnen är snäckan, med sitt stora bruna hus och ljusgula slemmiga kropp, ett husdjur lika älskvärt som en hamster eller kaninunge. Helt enligt den pedagogiska läroboken får de öva på sina omhändertagande förmågor och lära sig ta ansvar för ett djur.
Men där barnen ser något litet, gulligt och skyddslöst ser jag en potentiell mördarmaskin. Snäckan är tre gånger så stor som den spanska skogssnigeln, mördarsnigeln, som håller ett terrorgrepp om odlare och trädgårdsvänner i snart hela Sverige. Vad skulle inte Kompis och hennes kompisar kunna ställa till med i frihet? Jag ser framför mig hur de ljusgula kropparna glider fram på bred front i pallkragarna och dammsuger upp rader av plocksallad och späd morotsblast.
Jag läser att den afrikanska jättesnäckan kan bli 12 centimeter lång. Dessutom är den hermafrodit och kan skaffa ungar på egen hand, vilket Kompis nu har bevisat genom att avla cirka 15 minisnäckor. ”Eftersom det är en invasiv art är det väldigt viktigt att man inte släpper ut den i naturen här”, berättar förskollärare Mia Nyckelgård-Lahti. Jag får kalla kårar.
Min kollega ringer snigelexperten Ted von Proschwitz som kan ge lugnande besked: den afrikanska jättesnäckan behöver ett milt klimat och skulle inte överleva i frihet i Sverige. Så det vore bara grymt att släppa ut den mot en säker död.
Tack och lov. Jag är redan nära att ge upp mina små odlarambitioner. När jag började för några år sedan hade jag en bild av att man grävde upp en del av gräsmattan, sådde frön i rader och tryckte ner en pinne i varje ände för att kunna se vad som var ogräs. Sedan var det bara att vattna, rensa ogräs och vänta in skörden.
Det har visat sig att så enkelt är det inte. Det behövs skyddsmurar, vallgravar och tyngre artilleri för att hålla alla skadedjur borta. Förra året fick jag mangolden uppäten av rådjur och squashplantorna av mördarsniglar. Jag anklagade sniglarna även för den dåliga grönkålsskörden, vilket skulle visa sig vara en orättvis beskyllning. Under våren har jag upptäckt harkrankslarverna, feta små otäckingar som gömmer sig i jorden och ger sig på plantornas rötter. De kommer också upp på natten för att fälla späda plantor och dra ner dem i underjorden. Minst lika glupska och läbbiga som mördarsniglarna och ännu svårare att hitta och förgöra.
Kriget om pallkragen går med andra ord vidare. Låt oss hoppas bara hoppas att vi kan hålla nya invasiva arter borta.
