Efter 24 timmars resande, med fem olika tåg mellan Schweiz och Sverige, byter vi slutligen till buss X4 vid Nordstan i Göteborg och närmar oss Kungälv. Med tung packning, trötta muskler och massor av minnen stänger vi den här sportlovsveckan. Den som faktiskt blir vår sista i den här konstellationen, eftersom stora H tar studenten i vår, och utan att bli allt för dramatisk kan jag inte låta bli att tänka att det är slutet på en era.
Kanske är det för att jag blivit medelålders? Kanske är det för att mina barn börjar bli stora? Kanske är det för att livets förgänglighet gjort sig smärtsamt påmind dom senaste åren, men jag bär plötsligt mina minnen, både dom från min egen barndom, och dom som skapas här och nu, som små skatter inombords. Oavsett om det handlar om ett fullmatat sportlov i alperna, eller en helt vanlig tisdagsmorgon i februari hemma i Kungälv, så finns förutsättningar att skapa minnen. Att ha som målsättning att skapa minnen tillsammans kan låta som en klyscha men med ett purfärskt sportlov i bagaget och med sinnet fulltecknat känner jag mig som världens rikaste person.
På just det här sportlovet har mina egna barndomsminnen förenats med nya, då vi reste till samma lilla alport som mamma och pappa tog med mig till många vintrar under min uppväxt. Skidåkningen stod då liksom nu i fokus, och även fast mycket är annorlunda idag är det mesta sig likt. Liftsystemet har såklart utvecklats, men bergen är dom samma. Vi åkte med en bergsguide en dag och fick då se helt nya miljöer och uppleva magisk åkning på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Minst sagt ett minne för livet.
Och plötsligt slog det mig, när jag gick där med skidorna på axeln i djupsnön, 2500 meter över havet med höjdskräcken lurandes i halsgropen, att vi på riktigt faktiskt genomgår ett skifte i familjen Z precis just nu. Att stora H och lilla V är stora nu, nästan vuxna, det har jag såklart vetat länge, men nu är det liksom så konkret, och det märks hela tiden även om förändringen kommit gradvis. Ända sedan dom föddes har vi föräldrar ägnat en ansenlig mängd tid och energi åt att lägga grunden för nya upplevelser och minnen. Vi har försökt inspirera genom vårt eget agerande, och försökt skapa förutsättningar för personlig utveckling genom att försätta oss i situationer som utmanar. Nu är det på riktigt tvärt om. Stora H och lilla V drar med oss ut på upplevelser, likt den på alptoppen med skidorna på axeln, som jag aldrig hade valt att försätta mig i själv. Minnena som skapades där och då ligger nu i tryggt förvar i sinnets skattkista.
