Om en vecka går elever i kommunens skolor på sommarlov. Jag sitter och funderar på vad som försiggår i kropp och huvud på dem just nu, kanske är det funderingar kring avslutningskläder eller allt roligt som skall hinnas med på sommarlovet, kanske tankar om ett stundande första sommarjobb?
För min dotter är det tyvärr inte det som uppfyller tankeverksamheten, utan där brottas tankar om icke godkända betyg tillsammans med inlämningsuppgifter som skall göras, omprov som måste hinnas med, en känsla av att återigen inte räcka till och att misslyckas. Det innebär att medan de andra kamraterna njuter av sommarvärmen sitter vi här hemma och gör skolarbete som skulle varit avklarat på skoltid, ett konstant jagande som vi nu hållit på med sedan hon gick på lågstadiet.
I årskurs 2 fick min dotter sin diagnos, ADHD kombinerad form. Det betyder att man har signifikanta svårigheter med exempelvis planering, startmotor, hålla tråden, rastlöshet, att hon är lättdistraherad för att nämna några. Fram till dess att min dotter fick sin diagnos hade hon en egen resurs som följde henne i skolan. Men i samband med diagnos plockades resursen bort, något som vi som vårdnadshavare starkt ifrågasatte och fick till svar att det handlade om pengar.
Skolgången har sedan start varit kämpig och vi har sedan start haft känslan av att ”jaga i kapp” kunskap som hon missat. Inför övergång till högstadiet ringdes jag upp av specialpedagogen på hennes dåvarande skola redan tidigt i mars för att hon behövde kompletterande uppgifter inför överlämningen till specialpedagog på mottagande skola. Vi gick in i sommarlovet med en känsla av hopp om att äntligen skulle det kanske bli bättre och äntligen kanske hon skulle få det stödet hon behöver för att känna att hon lyckas i skolan.
När årskurs 7 började var det en tjej med positiv känsla som tyckte det var spännande med nystart som gick i väg till skolan. Vi hade ett första utvecklingssamtal med mentor där både dottern och jag fick förklara vad hon upplevde som svårt och vad hon behöver hjälp med. Den positiva känslan höll sig ungefär fram till jullovet, i samband med att de första omdömena kom, betygsvarning i 4 ämnen. Till påsk under denna termin var vi uppe i 10 ämnen med betygsvarning (det finns inga extra anpassningar eller åtgärdsprogram skrivna i dessa ämnen), alltså hade vi nu cirka 8 veckor på oss att hämta igen allt det som hon uppenbarligen inte klarat/missat under en och en halv termin. Jag tar i detta läge kontakt med hennes mentor för att få hjälp med att lägga upp en plan för hur vi tillsammans kan hjälpa dottern att ta igen det som går innan skolåret är slut. Vi har nu haft ett första möte med specialpedagog och mentor och jag känner mig kanske lite mer hoppfull eftersom hon nu i alla fall blivit uppmärksammad och vissa anpassningar har börjats med. Samtidigt känner jag mig så otroligt besviken över att trots de överlämningar som gjorts, trots de samtal som hafts så har vi hamnat här, ett helt skolår som gått förlorat, ett skolmässigt och otroligt känslomässigt misslyckande för min dotter.
I samma veva som jag kontaktar skolan kommer rapporten från skolinspektion som gjort riktad tillsyn på skolan. En tragisk läsning, där både lärare, rektor och elevhälsa larmar om att arbetet med anpassningar och särskilt stöd inte fungerar.
Citat från Skolverkets rapport:
”Lärarna berättar vidare att det finns många elever på skolan som inte når betygskriterierna och som har behov av särskilt stöd men som inte får det.”
”Lärarna uppger att det knappt finns några åtgärdsprogram”
” Elevhälsan bekräftar att arbetet med extra anpassningar fungerar dåligt. Det finns elever på skolan som har behov av extra anpassningar men som inte får det.”
”Även rektorerna uppger att det finns många elever som inte får de extra anpassningarna som de är i behov av.”
Min fråga är, vem tar ansvar för detta? Vem tar ansvar för min dotters rätt till utbildning och för att få lyckas utifrån sina förutsättningar?
Jag vet att lärare i skolan idag inte har någon lätt uppgift, alltmer läggs på dem att göra i form av administrativa uppgifter, klasserna blir större och eleverna i behov av särskilt stöd blir fler. Lärare är inga supermänniskor som klarar mer än du och jag, samtidigt behandlas de som om de vore det av styrande politiker. Jag blir så arg och uppgiven på samma gång för både barnen och lärarnas skull. Deras arbetsmiljö är outhärdlig och att förväntas prestera i denna miljö är som ett hånskratt rakt i ansiktet.
Jag hoppas verkligen att ni som styr i kommunen idag och framöver tar ert förnuft till fånga och tar till er av den svidande kritik flertalet skolor runtom i kommunen har fått från Skolinspektionen och ser till att en förändring sker omgående. För både våra barn och lärarkårens skull!
Mamma till en dotter med NPF-diagnos
LÄS MER:Skolinspektionen kräver sju åtgärder på Munkegärdeskolan
LÄS MER:Föräldrar har fått nog av skolans brister: ”Nu räcker det”